Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Adolf Skytte i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Känner ni de vise männens valspråk? frågade Stiernhielm tillbaka.
– Nej.
– Det ena är Dulce est sapere[1], det andra dulce
est disipere in loco[2]. Hvilketdera valspråket jag vid
tillfället följde, är och skall äfven förblifva en tvistefråga
för sysslolösa hufvud, som ej ha annat att grunda på.
Sedan samtalet fortgått i denna skämtsamma ton, till
dess det enkla kvällsmålet var slutadt och de tre herrarne
bildat en halfkrets kring den falnande brasan, öfvergick
det nu på den unge Skyttes förhållande till Elin. Stiernhielm
förde samtalet på denna punkt så grannlaga, att
Adolf, långt ifrån att såras af hans frågor, fann en
tillfredsställelse uti att svara och meddela den i själfva sin
ystra glädtighet vördnadsvärde mannen allt, som tyngde
på hans bröst.
– Bra, min vän, sade Stiernhielm och tryckte Adolfs
hand, när denne talat ut, – ert handlingssätt är värdigt
en ädel yngling. Men mod, mod! Bär er panna upprätt
inför dårarne, och afvakta med sinneslugn hvad den kommande
tiden bär i sitt sköte! ... Hvad tror ni väl? Äfven
jag har varit på väg att stämplas för trolldom och
det icke mindre än två gånger. Det var den tiden, då
jag var professor i Dorpt. Jag studerade naturvetenskaperna
och hade skaffat mig åtskilliga instrument, som voro
för allmänheten okända. Bland dessa instrument voro ett
solglas och ett förstoringsglas. Med det förra antände jag
i öfverdrifvet godt lynne skägget på en lifländsk bonde.
Gubben vardt så förskräckt, att han med möda kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>