Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. På hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin ridt, till dess han hunnit in i Signildsborgs allé. Där
band han hästarne vid ett träd och öppnade järngrinden,
som mellan tvenne Atlasfigurer med himmelsklot på sina
skuldror förde in till den öppna borggården.
Den gamle herregården var försänkt i hvila. Öfver
allt mörker och tystnad. Blott från ett af fönstren
skimrade ljus. Bandhundarne, som mot natten plägade
lössläppas, uppgåfvo ett doft skall och nalkades hotande den
nattlige gästen, men så snart de i denne igenkänt en
bekant, tystnade de och återvände till sitt bo.
Drake smög uppför trappan, gick med ljudlösa steg
genom en lång, mörk korridor och stannade vid den sista
af dörrarna. Sedan han funnit låset, öppnade han den
sakta och trädde in.
En lampa upplyste rummet. Där inne satt en
svartklädd flicka med pannan tryckt mot fönsterrutan,
lyssnande till regnets vemodiga sorl.
Hon spratt till vid dörrens buller, steg upp och
riktade sin mörka blixtrande blick på skepnaden, som stod
framför henne.
I detta ögonblick hördes från borggården ett
skramlande ljud, som med vissa uppskof upprepades. Det var
tornklockans slag, som förkunnade midnatten.
– Midnattstimmen! hviskade Drake och fattade
flickans arm. – Kom!
– Ni är här ... och jag besvor er dock att icke
komma, utbrast Maria Skytte och trädde bäfvande
tillbaka.
– Om du besvurit mig på dina knän, jag skulle
likväl kommit. Maria, jag älskar dig, och du skall följa
mig att dela min lott på det stormande hafvet. Jag stred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
