(Besök på biografen, dår den amerikanska miljonfilmen "Havrekungens arv" visas. Med stor förmåga att anpassa sig, spelar biografmusiken, på det sorgsna stället i dramat, "Åses död", för att vid den solljusa upplösningen låta höra de friska tonerna av "Kungliga Göta Livgardes paradmarsch". Att Fridas ledsagare lägger märke till dessa omständligheter, vittnar om, att han, utom Vetenskapen, även dyrkar Musiken.)
1. På biografen sitta vi, när nyss septemberkvällen
kring staden svept sitt gråa dok med regnets pärlerand.
Från skranket höres som ett sus ifrån violoncellen.
Det snyftar till, ett bänklock slår i skymningen ibland...
Nu blixtra bildens strömmar:
där stiger lorden bråd,
liksom i onda drömmar,
så mörk på dukens våd.
2. Han synes darra något grand uppå altanens stenar,
där skuggorna från trädet leva som i verklighet.
Han får ett brev, han bryter det. Förstår du vad han menar? ---
Så stirrar han emot oss ut i vrede, hård och het.
Nu vill han sig bemanna,
och sväljer i sin nöd,
och handen på hans panna,
farm fram i feberns glöd.
3. Han sliter, som i raseri han ville allt förgöra,
sitt brev i tusen bitar, flingor --- strör dem vitt omkring.
O, fagert är på duken se, hur friska vindar föra
de papperslapparna så brått på markens gång i ring.
Nu ser han på sin klocka
med hand i häftigt darr,
och rökens moln sig flocka
så vild från hans cigarr.
4. Vad är det, frågar du, min vän! Jag vill i mörkret svara,
bäst lorden ljudlöst går och går i väntan i sin park,
att brand det är i hjärtats djup, att det är kärlek bara,
fastän den kärleken är nog ovanligt vild och stark.
Bak trä'n vid vida murar
en kvinna lystet ser.
Åh, ögat, hur det lurar!
Åh, munnen, hur den ler!
5, Det är den gamla sagam om, hur kvinnan, denna veka,
förmår att trampa hjärtat ner vid sång och spel och glam.
Hon märker ej, att mannens kinder bliva dödligt bleka,
hon vet ej allvar av, förrän revolvern kommit fram!
Han hotar att sig skjuta.
(Nu blir musiken spröd.
Den är som klang av luta,
det är visst "Åses död".)
6. Ah, gråt ej! Snart är allt förbytt i ljus och toner klara.
När "Havrekungens arv" han fått, hon vet, vad han är värd.
Snart drömma de vid brasans sken, långt bort från sorg och fara,
och lyckans änglar vaka strax vid deras huvudgärd.
Se, lorden ömt sig lutar
mot blus av sidensars...
Musiken festligt slutar
med Göta gardes marsch.
