(Användande sig av de två franska uttryck han känner, målar han en krigsbild. Den sjuksköterska, om vilken han talar, torde i stort sett bära Fridas drag.)
1. Nyss låg jag bak en gren
och siktade, tog korn
på fienden, som flagga vid sin vall.
Bak taggtråd och bak sten
där smattrade av horn.
Men plötsligt något varm vid örat small.
2. Jag släppte mitt gevär,
och skogen hastigt vek
liksom en dimma bort utur min syn.
Jag såg en myllrig här,
så kände jag mig blek,
så blev jag kall som marken och skyn.
3. En liten franska sergeant,
som ilade förbi,
han sade på sitt milda tungomål:
--- Ni lever, inte sant?
Jag svarade: "Oui!"
men skönjde snart ej minsta föremål.
4. Jag föll i mörkrets hägn,
jag lyftes som av vind
och svävade, men vingen icke bar.
Då kände jag ett regn,
ett ljumt, uppå min kind
och vaknade i livet ännu kvar.
5. Och vid min bädd hon satt
den späda systern fin,
och hennes gråt det var, som väckt mig nyss.
En blick som mörkan natt,
en blus av fin muslin
och brosch, så allvarsam, med silverkryss.
6. Jag viskade: "Förbi!"
och såg i feberns brand
en puffig rök och röda blixtars sken.
Hon sade: "Mon ami!"
och tog min heta hand,
och strök min panna från dess lockar ren.
7. Ännu jag ser mig gå
i solig trädgårdsgång,
så sakta vid den franska vindens fläkt.
Ifrån en tät berså
jag hör en kvinnas sång.
Jag stapplar dit i randig sjukhusdräkt.
8. Då löses tungans band
och ord med kärlek i,
de falla såsom rosor från en gren.
Hon griper milt min han,
hon viskar: "Mon ami",
och stryker pannan från dess lockar ren.
