Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guds goda, men underliga vägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut, gaf han slutligen vika. Han lyckades, ehuru
ej utan svårighet, att öfvertala mor Anna till det
afgörande steg de stodo i begrepp att taga.
Från den stora ångbåten, som skulle söder ut,
hördes nu en ringning, och det blef brådska att
hinna ombord för alla de passagerare, som ännu
uppehöllo sig på bryggan. — En kort stund, och
så drogs landgången in, båten lade ut ur hamnen,
näsdukar och hattar viftade till afsked från både
fartyget och stranden, och många tårade ögon
skådade från ömse sidor för sista gången kära
vänner och anförvanter.
—————
Några dagar senare löpte fartyget in i hamnen
vid Göteborg, där flertalet af passagerarna skulle
öfverflytta till det därstädes liggande emigrantfartyget,
som var färdigt att följande dag på aftonen
afgå. Lars med sin hustru och dotter gingo
i land för att i närheten af hamnen skaffa sig och
de sina ett härbärge för natten, där de kunde i
tystnad och stillhet få hvila ut, innan den långa
färden anträddes. Härbärget var snart funnet och
Lars föreslog sedan, att de skulle gå ut och se
sig omkring i den vackra staden; men mor Anna
var trött, såg blek och medtagen ut och föredrog
att vara inne. Och Elsa stannade hos henne.
Lars begaf sig således ensam ut, dels för att
bese den okända staden, dels ock för att, om
möjligt, försöka nedtysta den oro, som öfverfallit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
