Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
butiken och köpte blommorna. När hon fick dem i handen, tycktes de henne ännu mera färglösa och tynande, och deras doft var ytterst svag; men hon var glad åt dem ändå, ty de väckte hos henne hälft bortglömda minnen af sol, grönska och blomprakt. Estrid var född på landet, och kärleken till detsamma låg henne i blodet, fastän hon lefvat större delen af sitt lif i stad.
Då Estrid inträdde i sitt lilla rum, satte hon omsorgsfullt blommorna i vatten och ställde dem på bordet, där hon förut hade en liten gran i ordning. Hon tände ljusen och slog sig ned att fira sin ensamma jul; — hennes värdinna var borta hos -sina anhöriga. Åtskilliga bref och kort lågo Estrid till mötes. Hon hade rätt många vänner och kamrater, med hvilka hon trifdes godt och som tyckte om henne, men dock ingen förtroligare sådan, till hvilken hon kunde skänka sitt hjärtas fulla sympati. Saknaden häraf kände hon i denna stund som en verklig plåga!
»Se på blommorna, hur bleka, se, hur tynande de stå, när ej solens klara strålar ned till deras kalkar nå! Så ett lif är tomt och öde, blekt och färglöst mycket mer, då ej kärlek åt dess dagar ljus och lif och färgprakt ger!»
De orden passade just in på henne, tänkte Estrid, där hon vid julljusens sken satt och betraktade sina julsyréner. Hon fortfor ofrivilligt med den följande versen, som äfven den va ett talande uttryck för hennes sinnesstämning:
»Lefva utan att få älska är ej värdt att kallas lif, — därför Dti, som själf är kärlek, mer och mer mig kärlek gif! Låt din kärlekssol upplysa, värma våra hem och hus, då blir lifvet rikt och soligt, då blir själfva döden ljus!»
Stora tårar fyllde Estrids ögon: hennes hjärta vände sig i längtansfull bön till Gud. Han var hennes vän — hon var dock icke • så ensam, som hon nyss känt sig. »Herre», bad hon innerligt, »du vet och ser, hvad jag längtar efter! Låt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
