Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skynda att komma, så att hon måtte få dö i lugn. — Nu kunde ej Estrid dröja att svara, och hon ville det ej heller. En ny beslutsamhet hade efterträdt gårdagens kvalfulla ovisshet, och då hon afsändt sitt bifallande bref till vännen, kände hon sig så lätt och glad om hjärtat som aldrig förr. Det var dock ej tanken på de ekonomiska fördelarna, som åstadkom detta. Nej — måste hon icke glädja sig åt den julgåfva, hon utbedt sig af sin himmelske Fader, och som han ej dröjt att tillsända henne!
Redan den andra dagen af det nya året var Estrid Gren stadd på resa till Runaberg. Med vännens bref i handen hade hon lätt utverkat tjänstledighet åt sig för den återstående skolterminen, och sedan hon inpackat sina få tillhörigheter, skyndade hon att begifva sig åstad. Den sista delen af resan färdades hon efter häst. Estrid hade gladt sig åt en behaglig åktur på släda med klingande bjällror; men den lilla snö, som fallit under själfva juldagarna, hade hastigt smält bort, och nu kunde blott hjuldon nyttjas. Färdens besvärligheter ökades ock af att den väntade skjutsen från Runaberg uteblef, och Estrid måste själf skaffa sådan från gästgifvargården.
Himlen var mulen, och en skarp nordanvind svepte obehagligt emot henne, då hon åkte ut från stationsområdet. Flackt och enformigt tedde sig det landskap, som hon med främlingens vakna blick intresseradt iakttog. Här och hvar kantades den af djupa, hårdfrusna hjulspår knaggliga vägen af några mossiga rönnar eller en och annan mer lifskraftig ungbjörk och albuske.
Men alla sofvo de ju ännu i vinterdvala, och den mörka skogsranden vid horisonten tycktes vara så godt som oupphinnelig, så långsamt som åkdonet skakade framåt öfver den ödsliga, glest bebyggda slätten. Hela nejden var grå under en lika grå himmel. »Kallt, kalt och fult», tänkte Estrid med en känsla af beklämning och modstulenhet, i det hon rysande drog filten bättre om sig. »Är det lika fult hela vägen fram till Runaberg?» frågade hon sin körsven. — »Ne-ej», blef det knapphändiga svaret.
— »Ska* vi genom skogen där borta?» fortfor resenären otåligt.
— »Ja-a!»’ — Estrid uppgaf alla försök till vidare samtal. Frideborg igoq, §
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
