Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men fru Evelina ber fröken stiga upp till henne,>, fortfor flickan, visande åt trappan. — »Är hon inte med dem?» frågade Estrid. — »Hon?», flickan stirrade nu tillbaka på Estrid lika förbluffad, »hon, som är så klen ....?»
Estrid kände sig helt förbryllad: om Evelina var hemma, hvilka menades då med »herrskapet, som var borta»? Inte kunde väl flickan tala på det sättet om den sjuårige Arnold och sexåriga Hillevi?
Utan att fråga vidare, följde hon emellertid flickan till sjukrummet. Där inne brann lampan med dämpadt sken. Estrid hade svårt att i den dunkla belysningen genast finna sig till rätta, men ännu svårare att i den aftärda sjuka i sängen igenkänna sin forna skolkamrat och vän. Men denna kände så mycket bättre igen henne, räckte längtansfullt armarna emot henne och utbrast med af rörelse darrande stämma: »Ack, Estrid, har jag dig verkligen här... o, tack att du kom!»
»Jag kunde inte annat, då du önskade det så mycket, kära Evelina», sade Estrid hjärtligt.
»Gud välsigne dig för det.... du skall bli en bättre mor för mina barn, än jag varit, det vet jag! Nej, säg inte emot, ty det är sanning! Jag gifte mig för ung; .... jag förstod ej mina plikter, och mina barn har jag skamligt försummat. Inte älska de mig heller: de känna mig knappt; det var så mycket annat, som upptog min tid. Men jag har plågats, o, så kvalfullt, allt sedan jag fick veta, att jag skall lämna dem; då öppnades med ens mina ögon för min stora skuld! .... Men nu blir allt bra», tillade den sjuka med en lättnådens suck, »säkert blir det så, ty du ställer nog allt till rätta för dem?»
Huru val Estrid i dessa sista ord igenkände vännens gamla skaplynne; nu först fattade hon riktigt, att det var Evelina, som talade till henne.
»Gud hjälpe mig att kunna motsvara ditt förtroende», sade Estrid allvarligt. Det stora ansvar, hon iklädt sig, tycktes henne plötsligt nästan allt för tungt. »Men hvar har du dina småttingar?» fortfor hon i gladare ton; ty hon ville ej låta vännen märka den oro, som gripit henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
