Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»De fingo följa med min svåger och svägerska på ett litet besök hos våra grannar; ... de äro nog snart hemma igen», svarade Evelina Heimer.
»Din svåger och svägerska? Jag visste inte, att du hade dem hos dig», utbrast Estrid, som nu bättre begrep tjänsteflickans yttrande. »Ha de varit hos dig länge?»
»Ja visst, kära du! Du . .. förstår visst inte» — den sjuka tvekade förläget — »min man och hans bror Greger köpte Runaberg tillsammans. När vi flyttade hit, öfvertog Greger egendomens skötsel.
»Bo de alltså här»? utropade Estrid, oangenämt öfverraskad. »Hvarför skref du inte det till mig? Jag trodde, du var alldeles ensam här med dina små!»
Evelina rodnade skuldmedvetet. »Jag . . . jag var så ifrig, att du skulle komma, och jag var så rädd, att det skulle ...»
»Afskräcka mig», fullbordade Estrid skarpt och med återhållet missnöje. »Det var ej uppriktigt af dig, Evelina! Du påstod likväl, att du och barnen voro så ensamma och utan stöd?»
»Det var inte osanning, hvad jag skref, Estrid», mumlade den sjuka modstulen. »Greger och Martha kunna icke fostra mina barn. Greger är så kärf och hänsynslös. Martha är en knarrig gumma, äldre än sin man, gnatig och besvärlig mot alla, utom mot Greger, som hon slafviskt underordnar sig. Arnold och Hillevi förstå de sig alls icke på, och inte de på dem heller. Jag har ju inte själf förstått att fostra mina barn, så jag har ju inte mycket att säga. Men så tänkte jag. . . jag trodde, att du skulle kunna det. . . Det är sanning, att barnen behöfva dig så väl», slutade hon med darrande röst.
Estrid mötte icke den ängsligt bönfallande blick, som Evelina riktade på henne. Hon kände sig förorättad och förd bakom ljuset och måste lägga band på sig för att ej svara häftigt och ovänligt. »Du borde ha sagt mig, huru det var», sade hon slutligen, men hon märkte själf, att rösten ljöd underligt stel. »Min ställning här blir ju en helt annan, än jag tänkt mig. När Arnold och Hillevi ha sin farbror och faster, vet jag egentligen inte.,.» Hon var nära att säga: »hvad jag hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
