Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här att göra», men hejdade sig och ändrade det till: »hvad jag skall göra för dem?»
»Du skall söka föra dem . .. till Gud», hviskade den sjuka med ångestfull ifver. »Jag. . . jag hade längesedan glömt honom och har därför inte kunnat det. O, Estrid, nu kanske du inte vill hålla af mina små, eftersom du är ond på mig? Och jag, som hoppades så säkert. . .», en snyftning hindrade henne att fortsätta.
»Jo, jo, det vill jag nog», sade Estrid hastigt, rörd af vännens hjälplösa sorg; men hon kunde dock ej i detta löfte inlägga den värme, som hon förstod, att modershjärtat trängtade efter. Den bitterhet, hon kände öfver Evelinas handlingssätt, gjorde henne kall, ehuru hon själf klandrade sig härför.
Estrid reste sig för att lämna sjukrummet. Hon behöfde i ensamhet öfvertänka förhållandena och ordna och lugna sina tankar. Men hon fick ej nu tillfälle härtill. Hon möttes i dörren af bud, att »patrons» voro hemma och supén serverad;» — Estrid inträdde i matsalen med ganska stel och reserverad hållning.
Patron Heimer helsade henne med en själfsvåldigt knapphändig bugning. Han fixerade Estrid med ett granskande intresse, som förtretade henne. Hans hela person var grofhuggen och obelefvad. Fru Märta syntes Estrid lika osympatisk som mannen. Hennes rynkiga ansikte bar prägeln af misslynthet och vresighet. Ögonen voro skarpa och rösten hvass och ovänlig. — »Obildadt folk», tänkte Estrid med en suck och vände sig till de bägge barnen, som tafatta och tystlåtna stirrade på henne. Arnold var för sin ålder en storväxt gosse, Hillevi spädare och med ett svagt utseende. Bägge saknade de fullständigt den tilldragande barnslighet och öppenhet, som borde hört till deras ålder. Det riktigt pinade Estrid att se deras gammal’ kloka och brådmogna ansiktsuttryck och de förstulna blickar, som i hemligt förstånd utbyttes mellan dem. Estrids hjärta krympte samman; hur skulle hon kunna lefva bland dessa osympatiska människor? Hon greps af en känsla af obeskriflig van-trefnad; vore hon blott långt borta från Runaberg!
»Fröken serverar barnen»! Hon hörde fru Märtas befallande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
