Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röst och märkte hennes afböjande vink åt den uppassande tjänarinnan. Och efter måltidens slut: »Fröken hjälper nu barnen i säng!»
Estrid erfor en stark upproriskhet i sitt inre. Var hon kommen att fylla en barnfrökens plats? Stod hon under fru Märtas myndighet?
Ehuru hon var trött af resan och de många olika själsintryck hon mottagit, dröjde det, innan Estrid denna kväll gick till hvila. Tankfull satt hon i sitt rum, stund efter stund, framför glöden af den nedbrunna brasan. Hennes packsaker stodo ännu oöppnade, men hon hade ej sinne för att syssla med dem. Harmen öfver Evelinas osanna handlingssätt sjöd alltjämt inom henne, på samma gång som samvetet anklagade henne, att hon med sitt missnöje gjort den sjuka vännen sorgsen och missräknad. Men hade hon ej full rätt att känna sig kränkt?
Det var ej utan, att icke Estrid begynt öfverväga, huruvida hon ej under för handen varande omständigheter kunde anse sig löst från sitt aftal. Med sina skyddslingar skulle hon tydligen få svårt att komma till rätta. Hennes försök att inleda bekantskap med dem hade denna afton alldeles misslyckats: Arnold hade blott enstafvigt och trumpet besvarat hennes frågor, och Hillevi motvilligt dragit sig undan. Det skulle ej bli lätt att vinna deras förtroende. Och det värsta af allt — Estrid tyckte sig ha förlorat all håg för det värf, hon åtagit sig. Hon mindes ej längre i denna stund, att värfvet var Guds af henne själf utbedda gåfva.
Estrid hade ej sofvit i många timmar, då hon plötsligt vaknade vid ljussken och en ifrig röst, som kallade henne. Fru Evelina hade blifvit sämre och önskade tala vid henne. Med darrande händer kastade Estrid på sig kläderna och skyndade till sjukrummet. Sjuksystern mötte henne och hviskade, att hon ansåg fru Heimer döende; läkaren var efterskickad, svågern och svägerskan likaså. — »Skall jag hemta barnen?» frågade Estrid beklämd. Hade hon månne skuld i denna plötsliga försämring? Hon kände sitt hjärta och samvete blytungt. — »Jag går efter dem», afgjorde sjuksystern, »det är bäst, ni stannar!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>