Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Estrid, Estrid!» Den sjuka kallade med matt, klagande stämma på henne. Estrid gick fram och föll på knä vid bädden.
»Huru är det, Evelina? sade hon ömt och nu af hjärtat. »Barnen komma strax!»
Den döende såg på henne med ifrig, genomträngande blick. »Lofvar du?», kom det som en svag fläkt öfver hennes läppar.
Estrid förstod lätt frågan, men hvad skulle hon svara? Hon såg dödens skugga sänka sig öfver barndomsvännens ansikte; hon såg den bristande blickens ångestfulla spänning. »Ja, Evelina,... jag lofvar», svarade hon högtidligt; hon kunde ju ej annat, huru bäfvande hon än var i sin själ.
»O, Gud, hjälp mig och mina barn! Fräls oss och välsigna oss! Ja, jag tror, att du är barmhärtig, Herre,» mumlade den döende. De matta ögonen slöto sig; hon gjorde en ansträngning att fatta Estrids hand, men armen föll slappt och tungt ned. Evelina Heimer var död.
II.
»Jag får uppriktigt säga er, fröken Gren», yttrade patron Heimer några dagar efter begrafningen, »att min svägerskas idé att anställa er till sina barns vårdarinna förefaller mig högst opraktisk och onödig. Barnen skulle mått lika bra, om de sändts till någon skola, och omkostnaderna hade blifvit mindre. Men eftersom den aflidna i sitt testamente förordnat om dessa två tusen kronors årliga utbetalande åt er, måste saken ha sin gång; och jag har blott att såsom barnens förmyndare tillse, att ert engagemang blir dem till så stor nytta som möjligt».
»Hade jag känt förhållandena närmare», svarade Estrid stelt, »så hade jag antagligen afböjt Evelinas anbud; men som det nu en gång är, vill jag naturligen vinnlägga mig om mina plikters samvetsgranna fyllande.»
»Behöfs inte, . . . inte alls», försäkrade patron Heimer med ifver. »Ångrar ni er, så gif mig blott en skriftlig förklaring, att ni afstår från alltsammans, — så är ni fri, hvilket ögonblick som helst!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
