Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är jag inte», sade Estrid långsamt, »ty mitt löfte till den döda står fast.»
Patron Heimer fixerade henne med missnöjd min: »Nåväl, min fröken, om ni själfvilligt går under oket, så klaga ej sedan öfver dess tyngd!» Han skrattade hårdt och ovänligt. Estrid insåg ganska tydligt, att hennes närvaro på Runaberg var lika ovälkommen för patronen och hans fru, som deras egen var det för henne själf. Men — hon hade lofvat!
Ångrade Estrid sitt löfte? Hon trodde mer än en gång så under de första månader, hon tillbragte på Runaberg. På det mest hänsynslösa och fordrande sätt bemöttes hon af herr och fru Heimer. Estrid hade så godt som ingen stund på dagen, som hön kunde kalla sin egen; ty till allt upptänkligt togos hennes tjänster i anspråk. Då hon icke hade lektioner eller annan sysselsättning med barnen, öfverhopade fru Märta henne med sömnad eller hushållssysslor, och där emellan måste hon sköta mjölkräkningarna och annan bokföring för godsets angelägenheter.
Estrid visade i början sitt missnöje härmed och gjorde herrskapet Heimer uppmärksamma på, att hon ägde att själf bestämma öfver och fördela sin tid; men hennes protester bemöttes med lika bestämda påståenden, att hvarken patron eller fru Heimer någonsin skulle tåla en dylik själfrådighet i sitt hus. Ville hon säga upp sig, stode det henne fritt; hvarom inte, måste hon finna sig i sin ställnings oangenäma sidor. — Estrid insåg snart sin maktlöshet, men ock, att patron Heimer afsiktligt sökte göra oket så tungt och odrägligt som möjligt. Det var tydligt, att han hoppades på detta sätt förmå Estrid att lämna sin plats. Och understundom tycktes det henne, som om hon ej skulle längre kunna kämpa mot öfvermakten. Med hvilket lätt hjärta skulle hon ej afsäga sig både lönen och alla förmåner för framtiden, om hon blott blefve fri, ... fri och själfständig som förr! Hennes forna ensamma lif på inackorderingsställen här och där syntes henne nu lätt emot detta slafveri. — Med en dof känsla af bitterhet och knöt tänkte hon på, att hon en gång anropat Herren om en lyckligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
