Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lott, och att hon begifvit sig till Runaberg, emedan hon ansåg sig sänd dit af Gud. Och där hade hon från första aftonen mötts af upptäckten af bristande ärlighet, själfviskhet, kallsinnighet och despotism.
»Och jag, som gladde mig, att Runaberg låg så vackert och inte på den fula slätten, och jag, som tackade Gud, att jag skulle komma att trifvas här, när den härliga skogsdoften slog emot mig!» Så tänkte Estrid, medan bitter modlöshet och missräkning mer och mer bemäktigade sig hennes själ. Hennes naturliga glädtighet och goda lynne var som bortblåst. Hennes försök att vinna Evelinas barn, dessa små varelser, af hvilka hon hoppats så mycket, syntes ock förgäfves. De mötte henne alltjämt med envis inbundenhet och misstro, något hvartill hennes egen dystra sinnesstämning väsentligt bidrog. Det var tunga, mörka vintermånader, som Estrid detta år upplefde. Runasjöns orörliga istäcke kunde ej vara kallare och gråare an det glädjelösa lif, som låg framför henne.
Så stod hon en dag vid fönstret och såg vemodigt ut öfver den sofvande sjön. Hon tänkte på, att den dag närmade sig, då dess vågor skulle lösas och glittra i vårsolens sken, men — skulle väl våren någonsin komma till henne}
Då hörde hon barnen komma in i rummet bredvid. De talade ifrigt med hvarandra, och ehuru de, i motsats till andra barn, vanligen förde sina samtal med skygga, dämpade röster, hörde nu Estrid tydligt hvarje ord:
»Jag tycker inte om tant Estrid, Vi!» — »Inte jag heller, Ar, . . . fast så besvärlig som farbror och faster är hon ju inte i alla fall»? — »Nej, Vi, men hon är så sur, så! Och inte tycker hon det allra minsta om oss, fast hon låtsas göra det ibland. Det är ingen, som tyckt om oss, Vi!» — »Jo, kanske mamma,. — tant Estrid säger det», invände Vi osäkert. — »Åh, visst inte hon heller,... för resten är hon död nu». — Tyst, Ar, tant är visst där inne!» ...
När barnen en stund senare träffade Estrid, betraktade de henne med förstulna, oroliga blickar. Estrid förstod mycket väl, att de fruktade att ha blifvit hörda och nu väntade bannor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
