Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det var det minsta Estrid tänkte på. De ord, hon hört, hade i stället med bestraffande skärpa träffat henne själf: »Hon tycker inte det allra minsta om oss . .. !» Här hade hon nu gått dag för dag och trott sig fylla sina plikter väl, hade allvarligt och omsorgsfullt lagt sig vinning om att inverka uppfostrande på sina små skyddslingar och att behandla dem mildt och hjärtligt. Och dock hade de med skarp iakttagelseförmåga insett, att hon låtit dem sakna det viktigaste, att hennes hjärta var kallt och främmande för dem! Huru hade hon fyllt sitt löfte till deras mor? Grubblande på de oförrätter hon lidit, hade hon tyckt sig göra mer än nog; var det ej i själfva verket mindre än intet? — Hon greps af förödmjukande samvetsagg. O, huru fattig och arm hon kände sig! Hon kunde ej, fastän hon lofvat, tvinga sig själf till kärlek för dessa barn.
»Herre, förlåt mig och gif mig du nåd att kunna älska», så måste hon ropa och bedja med innerlig ifver.
Vårvinden hade kommit för att lossa isbojan.
III.
Arnold och Hillevi började snart inte känna igen tant Estrid. Under de sista veckorna hade hennes väsen blifvit så förändradt, att det ej undgick deras uppmärksamhet. Hon följde alla deras sysselsättningar med ett alldeles nytt intresse. Hon hjälpte dem gladt och lifligt med deras leksaker och lekar. Barnen kommo nästan till den öfvertygelsen, att Estrid tyckte lika mycket om sådant, som de själfva. Och när faster Märta kom och upptog hennes tid med sina arbeten, hade hon ändå alltid något roligt att berätta för dem, om de passade på lägliga stunder. Snart kommo Arnold och Hillevi öfverens om, att tant Estrid var mycket trefligare än faster Märta; och Estrid begynte med glädje märka, att den hårda jordmånen började mjukna både hos henne själf och hennes skyddslingar.
Vintern blef lång detta år, men när våren ändtligen kom, skedde det i ett slag. En morgon, då Estrid såg ut från sitt fönster, gick en bred, glittrande vattenstrimma där ute på Runa*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
