Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjön. Den vidgade och sträckte ut sig, och vid middagstiden var hela viken ren, — de sista smutsgrå isflaken hade sjunkit. Ute i parken kvittrade starar och drillade bofinkar, och från skogsudden tvärsöfver viken hördes dufvornas kutter och orrarnas spel. Estrid stod stilla vid det öppna fönstret, lyssnade till de frigjorda böljornas svallande och insöp längtansfullt den friska vårdoften. Hennes ögon fylldes af tårar. — Fru Heimer hade under de sista dagarna varit omöjligare än någonsin att tillfredsställa och patronen barsk och obehaglig. Det var inte lätt att stundligen bli befalld och stukad på alla upptänkliga sätt, och ibland sjöd oviljan, som om den måste strömma fram.
Men, jämte kraften af.Herrens nåd, hade hon en hållhake, som hindrade: Arnolds och Hillevis vaksamma blickar. Barnen tycktes noga studera henne; åtminstone kände hon det själf så, och detta blef henne en ej obetydlig hjälp, ty hade icke hennes Mästare sagt: »Hvilken, som förargar en af dessa små ...» För deras skull måste hon vinna seger öfver sig själf. Huru underligt: hon fann till sin egen öfverraskning, att detta nu låg henne varmt om hjärtat. Arnold och Hillevi voro henne ej längre likgiltiga. Hon måste tacka Gud och bedja om mera, mera af hans kärlek!
Medan Estrid i dessa tankar stod kvar vid fönstret, kommo barnen springande nedanför. De skyndade utför den branta backen och rätt ned på en gammal rankig brygga vid stranden. »Barn», ropade Estrid oroligt, »akta er,... gå därifrån! Den ser så murken ut.»
Men hvarken Arnold eller Hillevi gjorde min af att åtlyda hennes varning. Raskt ilade Estrid åstad för att förekomma en olycka. Men redan på halfva vägen möttes hon af barnen: flickan drypande våt och gråtande af rädsla, gossen ledande henne vid handen.
»Hon trampade på en trasig planka och kom ned», förklarade den sistnämnde lugnande, »men jag drog genast upp henne.»
»Hörde ni inte, att jag ropade på er»? frågade Estrid förebrående. »Ne-ej», kom det långsamt och tvekande. Estrid för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
