Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stod, att gossen ej talade sanning; men hon var alltför upptagen af att sköta om Hillevi för att taga itu med saken. Så fort som möjligt fick hon den af köld skälfvande flickan i säng och gjorde allt för att förebygga en förkylning. Men Hillevi var ett klent barn, och det iskalla badets verkningar uteblefvo icke; följande dag låg flickan i häftig feber och Estrid fruktade för lunginflammation. Hela den dagen glömde Estrid nästan bort Arnold, så upptagen var hon af omsorgerna för den sjuka. Gossen hade också skyggt hållit sig undan, men i skymningen upptäckte hon oväntadt hans lilla gestalt hopkrupen i en fönstersmyg i förstugan. »Hvar har du varit hela dagen, Arnold?» frågade Estrid med en plötslig känsla af sin försummelse. Men gossen vände sig surmulen ifrån henne. Det undgick dock icke Estrids forskande blick, att det lilla ansiktet var svullet af gråt, och hon anade sammanhanget.
»Hur är det, Ar? Tala om det för mig», sade hon med större ömhet, än hon någonsin förut tilltalat honom.
Besegrad såväl af tonen i hennes röst som af sin egen stora ångest, brast gossen i gråt. »Jag .... jag undrar», snyftade han, »om Vi dör?«
»Kom, Ar», sade Estrid lugnande och tog honom med sig in i sitt rum. »Nu skola vi bedja Gud, att han gör Vi frisk.»
»Det blir hon inte», jämrade sig gossen förtviflad. »Farbror Greger gaf mig stryk, för att jag gick med Vi på bryggan; men det bryr jag mig inte alls om, bara hon inte dör. . . för att... för att... >
»För att du inte lydde min varning och sedan nekade, att du hört den. Menar du så, mitt barn?» frågade Estrid mycket mildt.
»Ja», erkände gossen gråtande, öfverväldigad af sin oro för systern.
En varm våg af ömhet vällde upp inom Estrid, då hon böjde knä med den ångerfulle, ängslige gossen vid sin sida och bad för honom och den lilla sjuka systern. Men det var ej blott för dem hon bad, utan ock för sig själf, en innerlig och ödmjuk bön, som slutade med lof och tacksägelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
