Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tant Estrid, lofvade Gud att göra Vi frisk?» frågade gossen med förväntansfull ifver, då de reste sig från bönen.
»Jag tror, att han gör det», svarade Estrid uppmuntrande.
»Jag tänkte, att han sade dig det, tant», sade gossen en smula missräknad, »eftersom du tackade honom så mycket!»
Estrid rodnade. Det slog henne, att hon äfven i denna stund först och sist tänkt på sig själf. »Jag tackade Gud för en annan gåfva, som jag länge bedt om och nu fått», sade hon förklarande, i det hon ömt drog gossen till sig. »Jag är viss, att han ock skall gifva dig, hvad ditt hjärta begär — vi ska’ hålla på att bedja härom alltjämt!»
Arnolds tårar hade afstannat. Med nyvaknadt förtroende såg han upp på Estrid, och hans vanligen trumpna ansikte lystes upp af en tillgifvenhetens stråle, som gladde hennes hjärta: »Gör tant det då?»
»Ja, Ar, alldeles säkert!»
»Ger tant mig handen på det då?» Gossen räckte fram sin lilla hand, och Estrid lade sin allvarligt i hans och nickade j åkande.
»Och tant säger inte till farbror och faster, att jag grät?» tillade han blygt.
»Visst inte», försäkrade Estrid trovärdigt. Så slöts vänskapsförbundet mellan dem.
Den natten vakade Estrid oafbrutet vid Hillevis bädd, och troget fyllde hon under de långa timmarna löftet till Arnold. Det var henne ej heller svårt; ty ändtligen, ändtligen visste hon, att hon älskade dessa små, som voro gifna åt henne och som hon lofvat lefva för. Det var ock med en alldeles ny lifsglädje, som Estrid såg vårmorgonen randas. Hon var nog trött efter vaknatten, men den lilla patienten hade nu inslumrat i en lugn och stärkande sömn. Estrid förstod, att faran var öfver, och tackade Gud. — Där ute skimrade skyarna i guld och purpor, lärkorna jublade Öfver fälten, och sjöns blanka spegel väntade blott på de första solstrålarna och den friska morgonvinden för att börja glittra och glänsa i lekfulla, krusiga vågor. Estrid njöt för mycket af ajlt detta sköna för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
