Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I30 FRIDEBORG I909.
»Jag har aldrig underblåst något trots mot er och kommer ej heller att göra det», invände Estrid häftigt, ty i detta fall ansåg hon sig fullkomligt utan skuld. »Och om ni än gör allt, för att min ställning här må bli outhärdlig, noppas jag, att Gud ger mig kraft att aldrig frivilligt rymma fältet.»
»Ha, ha, ha», skrattade patron Heimer, »alla läsare äro hycklare. Jag är rädd, att det inte är Gud, utan mammon, som består er den där kraften.»
Estrid teg. Hon kände sig nästan sjuk af afsky för dessa människor, som hon likväl måste underordna sig. Ett ögonblick föll det henne in att fria sig för beskyllningen för hyckleri genom att afsäga sig sin väns penningar, men förståndet segrade genast öfver känslan. Den saken kräfde eftertanke, och hon önskade ingalunda genom en öfverilning skänka patron Heimer större makt än förut.
Missmodig och disharmonisk återvände hon till de väntande barnen. Hon dröjde ett ögonblick på afstånd och betraktade dem. De sågo mulna och missbelåtna ut: Arnolds kind var svullen af den hårda örfilen, och Hillevi hade en trött och liknöjd min.
Ett ömt medlidande grep Estrids hjärta. Aldrig skulle svårigheterna bli så stora, att hon öfvergåfve dessa ensamma barn. — »Gud, jag tackar dig, att jag älskar dem», ljöd det med jublande kraft inom henne; och bekymren tycktes med ens krympa samman och blifva så små, så små i
Arnold och Hillevi fingo en gladare midsommarafton, än Estrid en stund vågat tro vara möjligt. Syrener och svärdsliljor, liljekonvaljer och förgät-mig-ej samlades i stora knippen; luften var mättad af vällukt, och sångarna drillade i kapp i den tätlummiga parken. I skogen bredde sig en skär matta af blommande lingon- och blåbärsris öfver marken; granarna stodo fulla af ljusgröna och tallarna af ljusröda skott. Gökarna golo så ifrigt, att barnen förgäfves försökte räkna deras »ku-ku».
»O, hvad det är vackert», jublade Arnold och Hillevi, förtjusta att ej ha, som de fruktat, gått miste om sin skogspromenad.
»Ja, Runaberg är vackert», instämde Estrid tankfullt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
