Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med vemod. Hon måste ju göra en tyst jämförelse mellan naturens harmoni och disharmonien bland ställets invånare. Och likasom om hennes tankar blifvit lästa, hörde hon Arnold yttra med mörknande blick: »Jag tycker om Runaberg, men farbror Greger tycker jag inte om!» — »Och inte faster Märta heller», bifogade Hillevi, »de äro stygga bägge två.»
Estrid kände sig mycket obehagligt berörd. Barnens, liksom hennes egen, motvilja för dessa människor syntes för Estrids naturliga sinne så fullt berättigad. Men hon hade under dessa månader ingalunda förgäfves gått i ödmjukhetens och kärlekens skola. Efter en tyst bön om hjälp till själföfvervinnelse sade hon därför vänligt, men bestämdt: »Ar och Vi, hör nu på hvad jag säger. Om ni än tycka, att er farbror och faster äro ovänliga och stränga, så får ni aldrig mera säga detta hvarken till mig eller till hvarandra eller till någon annan; därmed bedröfvar ni Gud!»
»Men det är ju alldeles sant, tant», invände Arnold misslynt, och Hillevi frågade med knipslug min: »Tycker tant om farbror och faster?»
Estrid teg, träffad i sitt samvete af frågan. Hur skulle hon kunna fostra dessa barn till förlåtande kärlek mot sin nästa, då hon själf var så fattig på sådan? O, det var ej längre nog, att hon älskade dessa barn: inför deras skarpsynta blickar behöfdes mycket mer, om hon skulle kunna leda dem rätt. Hon greps af djup ångest, att hennes uppgift var henne för stor; huru skulle hon någonsin kunna fylla dess kraf, som alltjämt vidgades och skärptes for henne? — Förlåta sådana människor som patron. Heimers, det var ju tänkbart, om än svårt; men älska dem? Nej, visst var det omöjligt; ville hon det ens?
Från denna dag tyckte Estrid, att svårigheterna mer än någonsin hopade sig i hennes väg. Hon ville ju så uppriktigt söka fylla Evelinas bön att fostra hennes barn för Guds rike, och barnen visade sig ock i detta afseende tillgängliga. Men så snart hon sökte inprägla hos dem deras plikter af under-gifvenhet, vördnad och lydnad mot farbrodern och fastern, talade hon för döfva öron. Hennes förmaningar ägde här ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
