Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också Gud tillåtit henne att komma till denna olyckliga plats, där endast ofrid och tvedräkt rådde? Hvarför behöfde hon kämpa så förtvifladt om dessa barn, i stället för att släppa dem och få frid och ro? Om hon nu ej godvilligt gaf efter, så skulle de likväl med våld skiljas från henne.
En bitter smärta skar henne i hjärtat vid denna tanke; nej, nej, hon kunde icke uthärda att förlora dem — hon hade ju redan för deras skull utstått så mycket! Men hvarför ställde sig också Gud döf för hennes böner och nekade sitt bistånd i striden? — »Si, Herrens hand är icke för kort, att han icke hjälpa kan; men — eder ondska åtskiljer eder och eder Gud ifrån hvarandra, att I icke hörda värden!»
»Eder ondska?» Estrid vredgades nästan vid detta svar, som samvetet gaf henne. Var icke just hon den förorättade, som förföljdes af andras ondska? — Att hon afskydde dessa onda, grymma människor, som plågat henne allt ifrån det hon satte foten på Runabergs område, det var det enda rimliga och helt naturligt!
Ja visst — ty »vi äro af naturen vredens barn, såsom ock de andra», instämde samvetet. — Men hvadan detta? »Jag har intet ondt gjort, annat än . . .» — »Älskat din nästa och hatat din fiende», fortfor den bestraffande rösten i hennes inre; »men om I älsken dem, som älska eder, hvad fån I för lön? Göra icke hedningarna detsamma?»
»Har ni icke samtyckt?» så hade fru Märta frågat, och Estrid hade sanningsenligt besvarat frågan. Det hade icke tyckts henne vara något så synnerligt förödmjukande, ty hon trodde sig i sin goda rätt. Men nu såg hon det: det var till det onda, hon hade samtyckt, och domens ord ljödo i hennes själ: »Våren fullkomliga, såsom eder himmelske fader är fullkomlig ! Älsken edra fiender . . , gäck du bort och gör sammaledes!»
Obevekliga, heliga utslag! — Estrid sjönk ned på mossbänken i en syrenberså. Försjunken i sig själf satt hon där länge, med ansiktet doldt i händerna. Där var hindret för bön-hörelsen — hon förstod det nu — hennes eget kränkta hjärtas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
