Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI.
Patron Heimer vaknade ur sin dvala som en bruten man. Hela ena sidan var förlamad och talförmågan borta. Under flera veckor var han bunden vid sängen. Det blef en tung pröfvotid för honom själf och äfvenså för hans hustru, ty patron Heimers otåliga knöt och hopplösa förtviflan gjorde allting så mycket svårare. Småningom blef han dock så pass återställd, att han kunde sitta uppe i en bekväm länssol, och allt eftersom krafterna återvände, visade han sig ock mer behärskad. Grubblande följde hans blickar ofta under denna tålamodspröfvande tid de bägge brorsbarnen. Dem hade han ock under sina oredigaste stunder sett smyga på tå till hans bädd, där de deltagande betraktat honom. I början hade han vredgats på dem: gingo de här och fröjdades åt hans hjälplöshet? Han kunde ju ej tro annat; och hade han blott kunnat, skulle han handgripligt drifvit dem bort. — Men vreden förvandlades småningom till undran och förvåning. Det var icke triumf, utan ett hjärtligt medlidande, som lyste i deras barnsliga ansikten, då de böjde sig öfver hans bädd och täflade att göra honom tjänster. Han började riktigt känna trefnad vid deras åsyn samt saknad, då han ej hade dem omkring sig. Det hårda hjärtat hade mjuknat.
Arnold och Hillevi funno det ej längre svårt att hålla af farbror Greger; ty Herren Jesus hade jämnat vägen för dem och lärt dem, hvad de bedt honom om. Och faster Märta, som gråtit så mycket under farbrors sjukdom, henne tyckte de också synd om! Hon snäste dem nu aldrig mer, utan kallade t. o. m. Arnold ’en snäll gosse’, då han stängde dörrarna sakta för att inte störa farbror Greger. Och Hillevi sedan, hon var ej litet glad, att farbror själf en dag med sin friska hand klappat henne på kinden.
Estrid hade under den första oroliga sjukdomstiden icke vågat mycket närma sig den sjuke, af fruktan att orsaka någon skadlig sinnesrörelse. Då patron Heimer blef starkare, försökte hon emellertid ett närmande. I början hade hon visserligen mötts af vreda, ovänliga blickar; men hon hade, lika litet som.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
