Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När julljusen tändes på Runaberg, var hela familjen samlad kring granen i salen. Äfven patron Heimer i sin stol hade flyttats dit denna kväll. Så hade de ännu ingen gång alla varit samlade, och en underlig känsla af förlägenhet grep dem därvid. Det var något som i denna högtidsstund fattades, fastän granen stod där festligt smyckad och julbordet dignade under välfägnaden. Estrid visste nog, hvad som saknades, men hon hade ej mod att säga ut det.
Isen bröts dock plötsligt af fru Märta, som reste sig, tog en psalmbok från hyllan och med ovanlig försagdhet yttrade: »Greger, såsom husfar, borde ju läsa jultexten; men eftersom han inte kan, så . . . kanske jag skall göra det i stället?» Hon väntade ej på svar, utan började genast läsa med tillkämpadt lugn. Men snart blef rösten lägre och osäkrare, under det att tårarna, den ena efter den andra, droppade ned i boken. Hennes sjuke man satt hela tiden med ögonen slutna, som om de många ljusen besvärat honom; men då hon slutat, såg han upp och vinkade åt Estrid. Hon närmade sig genast: »Hur är det, patron, skall jag flytta om kuddarna?» — Han skakade på hufvudet och såg blott på henne med en ifver i blicken, som hon ej förstod. Oupphörligt formade han läpparna för att få fram, hvad han ville. Slutligen segrade ock själen öfver kroppen, och den svaga, motsträfviga tungan uttalade ett ansträngdt, men tydligt: »Förlåt!»
»O, för längesedan», utbrast Estrid med tårar af rörelse. Då fattade patron Heimer sin hustrus hand och drog den till Estrids. Deras blickar möttes, och i en hjärtlig omfamning beseglade de sitt vänskapsförbund. Men nu ville också barnen vara med, och med ord och omfamningar visade de farbror, faster och tant Estrid sin kärlek.
Där var »frid på jorden» och på Runaberg!
Med tankfull min hade ingenjören betraktat denna försoningsscen, och då de alla hemtat sig från sin rörelse, vände han sig till sina brorsbarn, som vid Estrids sida vaktade julgranens ljus: »Hör nu, Ar och Vi, vill ni inte be Jesusbarnet lära er att hålla af mig en smula också?» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
