Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 FRIDEBORG I909.
»Åh, farbror Arnold, det göra vi ju ändå», svarade bägge med en mun.
Estrid såg frågande på den unge mannen; skämtade han månne? — Nej, hans blick mötte hennes med det djupaste allvar, och Estrid besvarade den med ett ljust leende. »Tror ni nu på bönhörelse?» frågade hon sakta.
»Ja> jag tror», svarade han med fast röst. »Jesus Kristus har ock blifvit min Herre och Mästare!»
VII.
Det var åter en ljus midsommardag. De skära och hvita fruktblommornas honungsdoft var redan förbi; men i stället fyllde syrenernas blåa och hvita blomklasar luften med berusande vällukt; de röda och hvita hagtornsträden stodo i sin sköna skrud, och guldregn och caprifolium, förgät-mig-ej och bukettrosor såg man så godt som öfverallt. Det var skillnad på all denna blomprakt och den bleka syrenkvisten, som Estrid ännu mindes från sin sista jul i staden. Huru hade icke ock hennes lif förändrats sedan dess!
Allt ifrån jul hade patron Heimers hälsotillstånd förbättrats så till vida, att han någorlunda återfått talförmågan. För öfrigt var han lika orörlig som förut. — Ingenjör Arnold Heimer dröjde ännu kvar på Runaberg, men började allt oftare tala om återfärd till Amerika, hvilket väckte hela familjens odelade bedröfvelse. Den unge mannen hade gjort sig så godt som oumbärlig för sin bror och svägerska. Egendomens skötsel, såväl som- förvaltningen af brorsbarnens förmögenhet, hade vid patron Heimers insjuknande öfvertagits af honom.
Arnolds och Hillevis ängslan, att den käre farbrodern skulle resa från dem, var mycket stor. — Den enda, som icke med ord uttryckte hvad hon i detta afseende kände, var Estrid . . . detta till hennes skyddslingars stora förundran och ledsnad.
»Men tant, bed då farbror Arnold stanna. Jag tror säkert han gör det då», sade Arnold djupt bekymrad. Ämnet hade åter kommit på tal, men Estrid som vanligt hållit sig tystare än de öfriga. »Hvarför gör inte tant det, säg?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
