Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Runaberg. Berättelse af A. Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ack, Ar, hvad du är dum», inföll Hillevi förnumstigt. »Tant ber, förstås, Gud om det i stället; säg, gör inte tant det?»
Men Estrid blef dem svaret skyldig, ty föremålet för deras samtal närmade sig i detsamma. Estrid smög sig bort, så snart hon lyckats finna en förevändning härtill. Men hon gick icke in, som barnen trodde, utan tog en omväg ned till sjöstranden. Hennes hjärta var så fullt; hon måste vara ensam. — Hon satte sig på en utskjutande klipphäll, mot hvilken vågorna sakta slogo upp. I lunden ofvanför sjöng en koltrast; hans fylliga toner klingade starka och melodiska öfver nejden, och vaniljdoften från blommande caprifolium, som växte i en bergsskrefva bredvid henne, blandade sig ljufligt med den friska sjöluften.
Men denna fägring väckte ett beklämmande vemod i Estrids sinne. Slutligen blef det henne öfvermäktigt: hon brast ut i gråt. O, visst hade Gud hört hennes bön i öfverflödande mått; hennes hjärta var fullt af kärlek, ja, öfverfullt! Men — i denna stund erfor hon det med smärta. Ty den, som vunnit första platsen där inne af alla de människor, hon lärt att älska, visade ju så tydligt som möjligt, att han ej i hemlandet hade något, som höll honom kvar. Ack, om han blott stannat här, skulle hon varit alldeles nöjd härmed och icke begärt något mera Men kunde hon nu böja sin vilja under Guds? — Barnens frågor hade ånyo häftigt upprört stormen i hennes inre, och den hotade nu att bli henne öfvermäktig. — »Herre, hjälp mig, jag förgås», snyftade hon. Och den starka, hjälpande handen räcktes äfven åt henne: »O, du klentrogna, hvi tviflade du?» Stormen stillade sig och det blef åter lugnt.
En ljuflig frid, en outsägligt salig försmak af Guds sabbatsro smög sig in i Estrids hjärta. Den, som hon högst älskade, hade hon dock alltid sig nära. »Herre, du vet, att jag älskar dig,... mer än någon annan varelse, . . . mest af allt! Herre, jag älskar dig!» Och med oändligt ljuf förvissning lyssnade hon till hans löfte: »Om någon älskar mig, skall han hålla mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
