Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
fosterlandets hopp och välsignelse. Här bereddes
de ju till att längre fram kunna vårda sina egna
hem, En gång skulle männen i sina hjärtan tacka
fröken Riken och fröken Fredrika för de för-
ståndiga fruar de fått.
Så tänkte fröknarna Strussenhielm, medan de
gingo runt i sin egen lilla värld alldeles som när de
bott hemma hos pappa och mamma. De voro snåla
om varje öre, sparade och lade ihop. En gång skulle
de som gamla få sitta i lugn och ro i ett ensamt litet
hem, fritt från näsvisa flickor. I grunden varken
höllo de av eller förstodo de sig på ungdom. Men
det var en av deras omedvetna lögner, att de älskade
unga flickor. De avundades dem; De skära kin-
derna, de ljusa lockarna, de svängande höfterna,
de lätta fötterna, som dansade fram, alltsammans
tycktes hånfullt ropa till dem:
— Sådana ha ni varit. Det är förbi. Ert lyckliga
tillfälle i livet har glidit undan,
Så var det. Riken rynkade ofrivilligt pannan, då
hon om morgnarna kom ned i köket och en lukt
av unga flickor slog emot henne. När hon satt lutad
över bibeln och läste högt ett kapitel efter frukosten,
ty det börjades varje arbetsdag med, förnam hon
med en livlig känsla av obehag de ungas glidande
rörelser på stolarna, prasslet av stärkta förkläden,
skrapet av fötter mot golvet. De kunde ju aldrig
hålla sig stilla. De voro en sjö med glittrande vågor,
som ständigt krusade sig, en flock ulliga lamm på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
