Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Linnéa satte sig vid bordet mittemot sin far,
med huvudet lutat i händerna. Stillheten och ron i
hemmet smögo sig in i hennes kvalda sinne, och hon
kände med ens en stor frid. Ja, detta var livet.
Detta tysta, rena rum hägnade det, slöt sig om det
som en hud om ett lugnt och gott hjärta. Här kunde
hön sitta gömd, här skulle hennes barn växa upp och
hennes barns barn, led efter led av trygga, still-
samma människor med sävliga rörelser och kloka
ögon. De aktade livet så högt, vårdade sig varligt
om det, på samma sätt som de nu höllo golv och
fat skinande rena. Flon hade i ett ögonblick av för-
tvivlan och hård smärta velat bryta kedjan. Men
den höll och skulle hålla i evighet. Då kände hon
sig så starkt som en av dem. De gamlas händer höllo
fast henne, barnet var bundet vid hennes navel-
sträng. Så stod hon stödd från alla håll av fram-
tid och förtid, och hennes fötter grävde sig ned
i hemjordens mylla.
Sedan den dagen var hon glad åt barnet och
grubblade ej över vad som skulle hända. Hon födde
det utan stora plågor, och när det låg i hennes
famn, ett litet varmt knyte, som andades och pep
och hade mörkt, dunigt hår som en fågelunge på
huvudet, då grät hon av lycka.
Hennes föräldrar voro förtjusta i den lilla flickan;
Hon fyllde snart stugan med sin jollrande röst.
Följande sommar kommo åter frälsningssolda-
terna till byn, och bland dem var Nils Persson, som
nu gått in i armén. Varför hade han gjort det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
