Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Gå de med armarna slingrade om varandras liv,
som jag sett dem så ofta? De ha så mycket att
viska om, att de glömt bort tiden.
Maj, Cecilia, Angela! Ett ödesdigert tretal; Alla
hade hon förlorat. Andra unga kvinnor, som hon
snuddat vid och förtroöllats av för en kort stund,
döko också upp i hennes sinne. Hon tyckte att de
tassade på mossan runtomkring henne. De höllo
varandra i handen, de gingo i ring med leende
ansikten och halvöppna munnar. Deras kläder voro
genomskinliga som slöjan kring Cecilia där hemma
på fötografiet. Hon såg vita lemmar, runda knän,
knoppande bröst, höfter som vaggade lätt och för-
föriskt.
Men när hon skyndade efter dem, vände de och
svängde ludna svansar mot henne. Det var otäckt
som i en mardröm, De svängande och viftande
svansarna dolde deras ryggar. Bara de knubbiga
axlarna höjde och sänkte sig, liksom suckade de:
Hade alla de hon älskat gjort narr av henne?
Vad mindes de nu av henne, Bell? En girigt fram-
räckt arm, en mun som spetsades rovdjurslikt, ett
par rödkantade ögon, som glodde. Så hade de sett
henne: vanställd av ett onaturligt begär, som några
givit efter för, men alla hatat.
Hon var ensam, ensam. Föreståndarinnan för
barnhemmet sträckte ut sin stora hand efter henne.
Groparna vid hennes fingrar voro som intorkade
sjöar. En nagel var förvriden. Dessa fingrar hade
tryckt sitt märke på henne, gjort henne till en för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
