Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
livet vanför, ett skadat finger bara, som var fult
att se på.
Bell ’skyndade vidare. Hon hade så bråttom.
Ringen av flickor vidgade sig, förtunnades, för-
svann. Men framför Bell skymtade en skugga,
kastad på marken, en utbredd kropp bara, en ung
kvinnas kropp. Den hade buktande, lekande linjer,
långa armar och ben och ett litet underligt huvud
med hår som ålande ormar.
Bell satte sig försiktigt ned vid yttersta kanten
av skuggan.
Hennes förvirrade tankar susade omkring henne
bland de stora träden.
En skugga måste ha en kropp, en skugga måste
ha en själ. Stod då kvinnan, som kastade denna
skugga under sig, där uppe bland molnen? Alldeles
stilla med ett underligt leende på sina läppar.
Men när Bell böjde sig över skuggan, varsnade
hon att den rörde sig. Den tog form och gestalt av
henne själv. Det var hon själv. Hon låg orörlig på
marken, Hon satt på stenen. Hon dansade i skogen
med sitt guldgula hår och sin viftande svans. Över-
allt fanns hon, därför att hon hade älskat sig själv,
njutit sig själv, ätit upp sitt hjärta, så att blodet
nu dröp om hennes läppar.
Då greps Bell av en förfärlig ångest. Hon ville
resa sig upp och fly, men hon förmådde inte.
I skogen mörknade det. Träden blevo svarta,
stenarna också. Bell tyckte att något for genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
