Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Nu var båten långt ute på sjön. Angela kunde
inte längre se Stanny riktigt. Hon tyckte: att ång-
båten låg stilla och att det i stället var bryggan och
staden där borta, som gledo ifrån henne. Ja, dom-
kyrkans torn höjde sig mot himlen som masten på
en segelbåt. En segelbåt med gröna segel, som
snabbt ilade bort i en rymd av ljusblått. Och kring
dess reling lutade sig flickorna från hushållsskolan.
Somliga med hånfulla leenden, andra skrattande av
livsglädje. Bland dem rörde sig Stanny stilla med
sorgset ansikte, sådan Angela sett henne nyss på
vägen, Ännu ljödo för Angelas öron Rikens gälla
kvitter och Dikens låga, barska stämma, blandande
sig med skallet från hunden och flickornas höga
röster.
Angela sätte sig på en bänk. Nu tog båten åter
fart. Ja, det var sant, det var hon som reste. Och
hon reste ifrån Stanny, Just här på denna båt hade
de första gången träffat varandra. Stanny hade lett
mot henne. Hon hade haft en brun hatt på sig och
en ulster. Först hade Angela bara sett hennes röda
mun, men sedan hade Stanny lyft upp huvudet och
smålett, fastän hon hade tårar i ögonen.
Angela såg ut över vattnet. Ett par måsar kretsade
omkring båten, sänkte sig med blänkande vingar
och höjde sig igen i snabb flykt.
När Angela åter vände sig om, satt en dam på
bänken mittemot henne närmast salongen. Hon hade
huvudet litet nedböjt och var klädd i en brun hatt
och en resulster. Hennes gestalt, hennes kläder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
