Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Han undrade, om han kunde säga henne, hur
han älskade henne,
Men hon gled åter ifrån honom, då hon började
gå framåt.
Hon sade med huvudet nedböjt under den tätt-
omslutande lilla hatten:
— Äro inte vi kvinnor förbannade? Ödet är
ständigt över oss. Det sår och planterar. Ibland
veta vi det inte ens. Och därför skola wvi lida.
Mannen går glatt från en kvinna till en annan.
Somliga av oss fly också ur famn i famn, förkolna
omsider och trampas ned. Men de flesta av oss sitta
så tungt fast. Vi svälla av barn och föda dem så
ångestfullt. Till sist förlora vi vår själ. Bli bara kor
med god aptit och mjölk som tynger våra bröst. Och
mannen, som älskade oss, älskar inte längre. Han
söker en ny, som har mera svikt i höfterna och
tassar mjukare omkring honom. O, jag vill inte leva
mer.
— Det är nu du tycker det är så mörkt, sade
Jacob Levin. Det börjar ofta med stark nedstämd-
het. Sådant går ju över.
Visste hon att han älskade henne? Hade hon
kunnat undgå att se det? Varför ville hon då pina
honom”?
Som om hon läst hans tankar, sade hon plötsligt:
— Jag har förstått att du håller av mig, Jacob.
Jag kan säga det nu, därför att jag är olycklig.
Och därför vågar jag också be dig om en sak.
Han avbröt henne skälvande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
