Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
fyllde hennes sköte. Hon var icke längre Adéle,
arrendatorns hustru med de bleka ögonen och den
hopknipna munnen. För honom var hon bara detta
mystiska gåtfulla kön, som bländade med vita lem-
mar, En bölja i ett oändligt gungande hav som slog
upp emot honom och ville draga honom med sig ned.
Brasan flammade upp, skenet kröp samman, för-
svann med ens från bädden och kastade sig nu över
honom. Han ryggade tillbaka, som om han blivit
blottad. I mörkret där borta under sänghimlen
kunde han skyla sig och sin synd. Och han smög sig
tillbaka till bädden. Han ville icke taga henne, icke
synda så svårt, bara känna värmen från denna vita
varelse.
Adéle hade redan tröttnat. Hon låg stilla, nästan
känslolös, med slutna ögon. Men denna stilla kropp
väckte på nytt hans begär. Han pressade sina läppar
i gropen mellan hennes bröst. Då slog hon upp
ögonen och skrattade ett lågt, bubblande skratt, som
kom liksom djupt nerifrån, som en duvas kutter.
— Mera! sade hon.
Och detta enda ord höll på att göra honom galen.
Han tyckte att hennes mun öppnade sig oval :som
en gummiring, som kunde tänjas ut i det oändliga,
ett dunkelt hål som vidgade sig för hans kyssar och
fångade hans läppar, sugande pressande sig om-
kring dem, stönande som i kramp.
— Mera! Mera!
Och han hörde sig själv ropa detta enda ord, som
om det varit ett lidelsens hemliga lösensord, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
