Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
glänsa i hennes ögon, riktiga tårar, icke som de på
scenen. Ja, kanske stycket var alltför sorgligt för
henne, som väntade ett barn. Han ville viska till
henne att detta icke var livet, att det riktiga livet
var mycket ljusare, utan skuggor. Men han satt tyst.
Ute i foajén gingo festklädda människor omkring
bländ väggar av marmor och guld. Hans kastade
en blick upp mot barriären, där huvuden tittade
fram. Det vär de som sutto uppe på raderna. Ett
tag tyckte han sig skymta penstögonen. Hon var
kanske där, flickan från blomsterbutiken. Hon hade
väl gråtit som Bess nyss och tryckt sin följeslagares
hand.
Och med grym hätskhet visste Hans plötsligt, att
han avundades alla som hörde livet tilll Han av-
undades Bess och Sven, men allra mest flickan med
penstögonen och bodbetjänten. Han ville rycka till
sig deras ungdom, och liksom skådespelarna på
scenen stego in i andras personer, ville Hans tala
med de ungas röster, le med deras röda läppar. Bara
icke vara den sjuke halygamle Hans von Pahlen,
som nu gick och väntade på döden med ett gnagande
odjur inom sig. Ack, varför kunde han det inte:
kasta sig ut ur sig själv in i en annan och lämna sitt
eget jag som en skrumpnad tom hud bakom sig?
Och åter inne i dunklet på parketten lyssnade
Hans von Pahlen till skådespelarna med en iver,
som ville han lära sig deras läxa utantill. Men han
kunde inte träda ut ur sig själv. I luften kände han
penstögonens blick riktad på sig. Vad var det hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
