Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
rörelse gjorde hön sig fri från honom och gick ett
par steg över golvet.
Han blev stående där vid soffan, omtumlad och
yr i huvudet. Han kunde inte fatta att hon gick. Han
såg på sina händer, som nyss hållit henne så fast.
Voro de icke starka nog? Han var ju känd för sin
styrka. Dessa händer hade lyftat lass av hö som
ingen annan förmått flytta på ens, de hade styrt
hästarna över åkrarna och med ett kraftgrepp vänt
plogen i leran på åkern om vårarna: ett tungt och
svårt göra. Nu ville de icke längre hjälpa honom.
En liten fin kvinna som Petra kunde de icke bära.
De föllo slappa efter hans sidor. Med ett stönande
sjönk han ned i soffan och stödde armbågarna mot
bordet. Han stirrade på henne, där hon stod mittpå
golvet. Petra von Pahlen, som sagt att hon älskade
honom! Hennes blus var skrynklig och ännu halv-
öppen, så att hennes båda bröst skymtade fram. Hon
var sig icke lik. Håret hade lossnat och föll i en
slinga ned över ena axeln. Den glänste guldfärgad,
fastän hennes hår eljes brukade ha en kastanje-
brun ton.
Och han föreställde sig att denna slinga av guld
som väl bara var en reflex av ljuset, något helt och
hållet overkligt, var en kedja som höll henne fästad
vid någon annan, vid några andra, vilka hon tillhörde
mera och på ett innerligare sätt än hon tillhörde
honom,
Hon skulle aldrig bli hans. Han hade drömt därom
under vakna nätter och längtande dagar. Det hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
