Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
Hon gör utsökta handarbeten. Hon komponerar dem
visst själv. Blommor, orkidéer. Jag undrar, om det
är hennes man, som skall ha de där kuddarna.
— Det få vi väl hoppas, såde Petra leende,
Men när hon skyndade vidare, tänkte hon på att
Dora var hans morbror Jacob Levins älskade.
Petra fann Dora uppe i gästrummet. Som Gott-
hard sagt, var hon omgiven av mångfärgat silke och
i färd med att brodera. Hon lyfte upp sitt ansikte,
då Petra kom in, och log mot henne.
— Jag vågar inte stiga upp, sade hon. Allt det här
silket trasslar sig så lätt.
Hon hade små violetta tofflor med höga guld-
klackar på fötterna. Också de sågo ut som blommor,
violer, som tittade fram under hennes gröna klän-
ningskjol. Petra böjde sig över hennes axel. Det steg
upp en kvävande doft från hennes ljusa hår, från
hela hennes lilla till synes så artificiella person.
— Så vackert, sade Petra beundrande, och hon
menade lika mycket Dora som hennes broderi.
— Det var roligt, kvittrade Dora, men hennes röst
lät helt metallisk, med en egendomlig silverklang.
På bordet framför sig hade hon ett fotografi av
en gosse. Där han stod i sin sjömanskostym, var han
så lik sin far, löjtnant Osborn Macson, att Petra
måste skratta.
— Är han inte söt?
Dora tog fotografiet och kysste det lätt.
Men Petra såg att hon inte hade något fotografi av
sin man i rummet. Petra slog sig ned framför henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
