Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
— Har du hört något från Stockholm? frågade
hon.
— Ja, min man skrev i dag. De ha snö där också,
klingade silverrösten,
Hon makade litet på ett tjockt brev, som låg under
silket på bordet. Petra kände genast igen stilen, Det
var Jacob, som skrivit till henne och icke hennes man.
Hon hade närrats. Av rädsla för Petra kanske. Dora
uppfångade hennes blick.
— Så dum jag är, sade hon och rodnade djupt,
strax tittande efter i en spegel på bordet; om det
klädde henne. Du känner förstås igen Jacobs stil.
Jag hade rentav glömt att det var han. Varför skulle
jag inte annars ha sagt det genast?
— Det är inte så lätt att säga allt heller, sade
Petra.
— Å, så du säger! Du tycks ha erfarenhet.
Dora rodnade mera. Det klädde henne. Hon var
helt förtjust.
— Hur kan du hitta på att brodera så många
blommor? frågade Petra,
— Jag är så poetisk, log Dora. Säkert ännu mer
än Gotthard, Jag sitter just här och tänker på som-
maren. Det blir en hel rabatt. Vi ha ett ländställe,
där vi bruka vara om somrarna. Jag har så mycket
blommor där. De allra mest sällsynta växter, som
eljes inte bruka trivas. I somras, sedan mitt lilla
barn hade dött, var det en sådan tröst för mig att
ordna med alla de dyrbara blommorna. Jag hade
velat begrava den lille där ute. Men det gick ju inte:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
