Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
sjunka genom marken. Det brände honom. Det
gjorde hans stora kropp genomskinlig och for-
skade i dess lönnligaste vrår. ”Gud ser dig, Josef
Wahlbom”, sade det inom honom. Ja, ingen säng-
himmel med luftiga vita gardiner kunde täcka
honom för Guds öga, ingen dunkel vrå gömma
honom. Var det för att han nu åter stod med Guds
ord på sina läppar och predikade för människorna
som han kände sin skuld så starkt? Visserligen var
det därför! En ren människa talar om Gud, icke en,
vilkens händer äro sudlade av orena och förbjudna
famntags träck.
Där satt den svartklädda gumman Teresa med sin
tandlösa mumsande och dreglande mun, hon som
kommit ensam till Josefs första tillämnade, men
inställda andaktsstund i Adéles sal, Hur listig och
ondskefull såg hon inte ut! Visste hon om hans och
Adéles hemlighet? Satte hon inte näsan i vädret
och snusade och luktade sig till den för att sedan
kräkas ut den på landsvägen för allt folket? Och
arrendatorn där borta vid dörren! Hade han icke
om nätterna hört trappan knarra under Adéles steg,
då hon smög sig tillbaka till sitt rum med hängande
hårtestar och oordnade kläder? Överallt hade han
vittnen. Varför stego de inte fram och stenade
honom?
Josef var så rädd att han knäskålar darrade mot
varandra.
Men han talade! Han tyckte att hans röst kom
långt bortifrån. Guds straffdomar! Han fick också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
