Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
Hon tyckte släkten satt där grupperad som till foto-
grafering. Besynnerligt folk — dessa två raser, den
mörka, verksamma och levnadslystna judiska, som
med Betty Levin och Bess Rosenrauch införts i
familjen, och den ljusa, stillsammare och på ett
trögare sätt tungsinta, för övrigt redan förut så
uppblandade nordisk-baltiska. Svart hår och blont
hår, brunhyllta, köttiga, livliga händer, och smala,
vita och loja.
Hon såg på Gotthard, som lutade sig tillbaka i en
stol med de långa benen framsträckta över mattan.
Och när hon mötte hans spefulla blick; rodnade hon
olyckligt.
Hon var en smula förälskad i Gotthard, den
slarvern. Han bara skrev poem i Uppsala under
terminerna. Emellanåt, när han var inne i Stock-
holm, kom han och hälsade på dem om söndagarna.
Han brydde sig inte om henne, han hade inte ens
lagt märke till hennes tysta kärlek. Han vär in-
tresserad av så många andra, han. Och endastibland
gitte han läsa upp sina dikter för henne. Alltid
handlade de dikterna om spotska, högmodigt sköna
kvinnor, demoniska och på allt sätt värda att älskas.
Och Paula lyssnade ödmjukt och visste ej, hur hon
skulle bete sig för att bli lik dem.
Nu satte fröken Alexandra Vind-Frijs fram ett
nothäfte på stället.
— Se här, sade hon med säker röst. Den ta vi.
Hon var alltid så säker. Hon älskade att höra sin
egen röst mer än hon älskade musiken. Därför var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
