Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Hans små ögon blinkade röda och ansträngda.
För honom hade det verkligen varit mycket långa
dagar, fyllda av ovana, konstifika händelser, och
med tillfredsställelse såg han sin värd betala.
Så gingo Jacob Levin och Anton Nydal. På
gatan traskade bonden bredvid honom med ömma
fötter i de styva skodonen. De hade inte långt hem
till Jacob. Men Jacob tyckte vägen var oändlig. De
hade ingenting att säga varandra, dessa två. Och de
kände sig besvärade som två individer, som talade
för varandra fullkomligt obegripliga språk och som
ändå av någon sällsam orsak skulle låtsas vara en
själ och en tunga.
Det var mycket folk ute. Ännu var det kvar en
stämning av fest i luften. Den skulle väl räcka i
flera dagar ännu, så länge det fanns en enda bond-
tjuv kvar i staden, tänkte Jacob.
Han öppnade dörren för Anton Nydal. Sally var
ännu uppe, men inne hos barnen och hos gamla
pappa Benno var det tyst sedan många timmar.
Jacob överlämnade åt Sally att visa gubben Nydal
in i hans rum. Själv gick han direkt in till sig.
Han hade haft nog nu. Han var matt som när han
vakat vid en sjukbädd. Och hade han vunnit något?
Han hade blivit sedd ute med sin gäst och vid ett
stort bord, där det spenderades. Han hade blandat
sig med alla dem som ville synas och själva se
likasinnade, Skulle han bli uppskattad därför? Frå-
gan var icke oviktig för honom.
Han sjönk ned i skinnstolen, där hans patienter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
