Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
brukade sitta. Genom huset skalv ett plötsligt dovt
mullrande. Det var hissen som gick. Så här om
natten hörde man den genom alla våningar. Så upp-
hörde ljudet lika plötsligt som det börjat.
Jacob vred oroligt fingrarna om varandra. Det
där mullrandet av hissen igång hade på ett oförklar-
ligt sätt upphetsat honom på nytt. Hela jorden
tycktes honom gnissla, rulla, stiga uppåt. Man måste
ständigt själv vara i rörelse med den, icke släppa
taget, klänga sig fast, springa, trampa, skrika. Och
Jacob greps av en lätt svindel, så att han måste sluta
ögonen. En gång skulle han nå toppen. Skulle han då
sparkas ned igen? Var det icke nog att ha energi,
att vara ett laddat batteri av lysande och fräsande
ljuskräfter, att vara flink i sitt yrke och i att draga
fördel av det? Fanns det mitt i allt detta någon oas,
där man kunde vila utan tankar? Men om det fanns
en sådan oas, var den icke för honom.
Han såg en skara judar rusa fram över jorden
lik en flock gräshoppor, jättestora, men med spin-
delben. De förtärde allt som kom i deras väg. De
hade vingar, så att de flögo över haven, över flo-
dernas sprutande forsar. Ett utstött folk med för-
tvivlan i sinnet, De ville tillbaka till sitt land igen,
men först skulle de vandra över hela världen, äta
upp den. Landsvägarna blevo vindande tåg under
deras fötter. All världens farleder blevo till ett sling-
rande rep, som de bundo omkring sig, till sist bara
en stor binnikemask, som de slukade och svalde. De
måste ha allt, därför att de förlorat en liten smutsig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
