Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
precis som vi flytta från en våning till en annan.
Det låter inte alls besynnerligt för mina öron. Ser
jag en skön ung kropp, ville jag att min själ skulle
kunna flyga in i den. Då skulle den trivas där, titta
ut ur ett par klara ögon igen, ögon som inte veta
av några lidandets tårar.
Angela tyckte om sin farbror Hans. Men när han
nu tystnade, log hon litet åt hans funderingar.
— Det är väl omöjligt, sade hon.
— Ingenting är omöjligt, tog Hans envist i.
Tycker inte du att döden är omöjlig? Du förstår
den inte. Du kan rakt inte sträcka ut din hand och
känna hans hemlighet och iskyla. Här äro vi, röra
oss, tala, titta oss omkring. Så petar han till oss,
döden, och vi ligga stilla och svara inte den, som
talar till oss. Vi äro träffade. Döden tar sin bostad
hos oss. Dess själ flyger in i oss. Men våra egna
själar kunna bara leva och dö ständigt i samma
fängelse.
— Ja, sade Angela.
Ja? Hon hade svårt att höra på. Just nu var intet
så fjärran från hennes tankar som döden. Hon
tyckte hon hade munnen full med kyssar. Vänligt
smög hon sin arm under Hans”.
De fortsatte att gå gata upp och gata ned. Vid
Strandvägen brann vattnet i en stilla flod av ljus.
Hans talade: Angela drömde, Full av liv, för första
gången kysst av en man, gick hon vid den lille
skröplige Hans” sida. Han var en ande som dykt
upp bredvid henne för att i hennes öra viska om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
