Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
livets korthet och alltings fåfänglighet: Kanske var
han ödet självt som i denna lysande stund kommit
för att varna henne. Men ingen låter sig varnas.
Ingen lyssnar till rösten om döden, när livet bränner
som en skarp och berusande dryck i strupen.
Någon gick framför dem. Då de kommo närmare,
sågo de en lång dam klädd i en grön gammalmodig
dräkt med en stor hatt vinglande i nacken. Hon höll
upp kjolen. I skenet från en gatlykta sågo de hen-
nes ansikte. Det bar spår av skönhet, en skönhet
härjad nu som en rosengård, sedan en piskande
blåst farit över den. Hennes ögon voro lugna, glas-
artade, med en blick som tycktes se inåt och ej
lägga märke till något annat. Kvinnan talade med
låg ivrig röst, De kunde ej höra vad hon sade. Var
det med sig själv hon talade eller med osynliga
väsen omkring henne? Hon vek om ett gathörn och
var försvunnen.
— Vem var det? frågade Angela med ens rädd.
Hans gav henne en underlig blick,
— Jag har mött henne ibland, sade han. Hon är
väl sinnessjuk, som de kalla det. På gatorna mitt-
ibland människorna går hon så där och talar högt
till sig själv. Något har gått sönder för henne. Det
förvånar mig alltid att det inte är flera här som gå
som hon. Man tappar bort sig. Hon har gjort det.
Eller kanske har hon i stället hittat hem, hem till
ett bättre hem. Kanske har hon skapat en lycklig
värld åt sig, då den verkliga brast omkring henne.
I själva verket är hon avundsvärd. Befriad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
