Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
när Angela gick ned på de fuktiga gångarna, kände
hon sig själv lätt, som om luften burit henne. En
himmel, blå, oändlig, skimrande, välvde sig över trä-
dens kronor. Vita moln kommo och försvunno igen.
Allt var så tyst. Det var som om hela den gröna
parken brustit fram ur denna tystnad. Icke ett löv
rörde sig. Men ett av de vita molnen där uppe på
himlen hade ibland en skugga i sitt följe, som lång-
samt gled över gräset. Ett tyst mörkt väsen, som
flyttade sig förbi stammarna och över gångarna.
Nere vid sjön låg vattnet speglande en upp- och
nedvänd värld i sitt klara djup.
Dessa morgnar hade Angela gått bland all denna
tysta skönhet och känt den som en lycka hon knap-
past kunde smälta. Då hade hon inte längtat efter
något mera. Hon hade varit nöjd.
Här i det grå stadsrummet, när staden utanför
vaknade med sådant buller, med gnisslande från
spårvagnar, med ljudet av människoröster och
snabba fotsteg som ilade förbi nedanför fönstren,
med kyrkklockor som ringde och klockor som slogo,
kände hon en smärtsam oro, och hörseln spändes för
att lyssna till allt detta.
Så gingo flera dagar utan att Angela såg Thomas
igen. Var han borta, uppslukad av staden?
Men en förmiddag när hon kom gående över
Johannes” kyrkogård, stod han där framför en grav-
vård. Han tycktes stava på den nästan utplånade
skriften på den gamla stenen. Men när Angela när-
made sig, vände han sig om och log mot henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
