Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
gamla diakonissan, var det för att deltaga i ett möte
i Jerikoförsamlingen eller för att bevista en jord fäst-
ning. Då satt hon stilla i ett hörn i salen eller i
kyrkan, en böjd gestalt med tidigt vitnat hår, men
talade med ingen. De enda man släppte in till henne,
utom sonen, var någon under hennes mera svårar-
tade ångestanfall i hast tillkallad läkare och några
präster och kolportörer, bland vilka Josef Wahlbom
var den som på sista tiden oftast syntes. Från i
julas predikade han varje söndag i det lilla Jeriko-
kapellet. Han verkade även som helbrägdagörare och
hade sedan nyåret givit den sjuka kraft att varje
söndag åhöra hans förkunnelse i kapellet. Eljes hade
hon mer och mer fullständigt förskansat sig i det
innersta rummet i våningen.
Det var ett litet rum inåt en tyst gård, fyllt med
blommor, friska och vissna blommor, som till en be-
gravning. Hon låg där liten och späd med fina lem-
mar under täcket, med smala vita händer, med ett
ansikte där bara ögonen lyste fram med förstorade
dystra pupiller. Framför sig på ett bord hade hon
ett porträtt av sin son som späd gosse. Det stod
som på ett altare med grönt omkring. Hon hade
dyrkat honom, hon dyrkade honom ännu. Hon
knäppte sina händer framför bilden och bad att
Gud skulle bevara hennes son för allt ont. In i det
tysta rummet tycktes aldrig en viskning nå om
Gustens skandaler: Kanske hade hon från början
inte velat lyssna till det onda skvallret. Att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
