Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
vägrat att låta konfirmera sig, hade hon tagit som
extatisk samvetsömhet och ungdomlig bävan inför
alla kyrkosamfunds världslighet. Nu hade hon för
länge sedan glömt det. Vad hon fasade för, i sina
mörka stunder skrikande, var att Guds straff-
dom över henne själv och över den gruvliga synd
som bragt honom till världen skulle plötsligt slå
ned på honom i en framtid, Men aldrig föll det
henne in att straffet redan gått i fullbordan.
Aldrig såg hon honom sådan han verkligen var, så-
dan han för länge sedan blivit, trots att han ännu
inte var fyllda trettio år: en uppsvälld pussig padda,
trött sittande vid lasternas pöl, där ingenting längre
lockade, eller tungsint lunkande kring dess svarta
stränder. Så förblev han för henne hennes tillbedda
vackra unga älskling, som aldrig någonsin smutsat
sig eller handlat orätt.
Också Gusten brukade se på sitt porträtt med en
viss andakt: detta var han. Djupt inne i fettmassorna
fanns kanske ännu den där spenslige gossen med
den svärmiska blicken. Modern såg på honom och
tycktes icke kunna upptäcka någon skillnad. Det var
besynnerligt — som om hon varit blind. Kärlek är
blind, moderns kärlek till barnet. Den ser bara det
den vill se. Ingenting annat.
När han kommit in till henne i kväll, hade hon
som alltid sträckt händerna emot honom och sagt:
— Välkommen, du käre. Berätta om vad du gjort
denna långa tid.
Där hade nu Gusten suttit bredvid hennes säng,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
