Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
torkat sig över pannan med sin granna silkesnäsduk
och sökt erinra sig vad han gjort på sista tiden.
Ja, du gode Gud, vad hade han egentligen
gjort? Kanske var det nyttigt för honom att draga
sig det till minnes i detta blomdoftande stilla rum.
Ett par gånger sökte han börja på en mening, men
varje gång klibbade tungan fast vid hans gom. Han
hade sett för sig Kiss Nilssons fånigt flinande flick-
ansikte och den nye älsklingen Elias Vanselins runda
lilla lekamen. Det var omöjligt att bedja dessa figu-
rer ur hans dagliga liv stiga in och gå fram till
hans bleka moder där i sängen.
Och där han satt, kröpo nätterna omkring hans
ben, strykrädda och lurande som djur. De grinade
emot honom med falska ansikten, smilande: inte
skall du överge oss nu? Han sparkade undan dem,
men de kröpo mot honom på nytt, gnyende, mum-
lande på ett otrevligt sätt.
Hans dagar på sista tiden: de hade för det mesta
varit djup och dödsstilla sömn efter nätternas ut-
svävningar. Det hade ändå varit härliga sollysande
dagar, som redan började få ett svagt skimmer av
den kommande våren över sig. Men hans rullgar-
diner hade varit neddragna för fönstren. En ner-
vöst öppnad, solkig vichyvattensbutelj hade sakta
fräst på nattduksbordet. Skymning. Kvav tystnad.
Till dess lyktorna där ute på gatan tändes och natten
åter vaknade.
Vad skulle han säga sin mor? Att Elias Vanselin
var hans sista kärlek? Att denne Ladugårdslands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
