Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
adonis som så lätt dansade över tiljan kunde de
otroligaste konster, att han tillbringat förra natten
med hönom? Att han bjudit upp små minderåriga
pysar från gatan, som suttit där med stora, för-
vånade, nyfikna och ändå på förhand blaserade och
trötta blickar.
Men när Gusten tänkte på de där små gatpoj-
karna, hade tårarna trängt fram på honom, därför
att han hade erinrat sig en liten gosse med gula
lockar, som var han själv och som vid främmande
sollysta kuster sprungit och hållit sin unga vackra
mamma i kjolen.
Så hade han börjat tala om det där lilla barnet,
och hans mors ögon hade lyst av förtjusning och
mild glädje. Åren suddades ut. De funnos icke
längre till: Där var ett barn som lekte i en slotts-
park. Där var en gosse som seglade barkbåtar i den
djupa svandammen. Och hans mor hade påmint ho-
nom om den där gången då han räddat en liten
hundvalp, som fallit i dammen, från att drunkna.
Ja, han hade verkligen räddat en hundvalp. Var
detta den enda goda gärning han utfört i sitt liv?
Hur noga han än letade i sitt minne, förmådde han
icke finna någon annan. Han kunde ännu känna
den varma, ludna, flämtande kroppen mot sin kind.
Han såg de där skrämda klara ångestfulla ögonen
hos djuret som kämpat i vattnet. Ögon, som bett
om förbarmande och tiggt om frälsning.
Om han nu, som vuxen, hos en människa mötte
14, — v. Krusenstjerna, Porten vid Johannes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
