Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
sådana ögon, skulle han då ha förskoning? Skulle
han då böja sig ned, lyfta upp och hjälpa?
Nej, nej.
Men hans mor hade blivit upplivad. En skär ung-
domlig rodnad steg upp på hennes kinder.
— Lilla Gusten, sade hon milt.
Och han hade känt en vansinnig lust att gråta
och skrika, fastän han inte längre var den lille
Gusten från förr.
Men så hade med ens känslan av en förbannads
hopplösa sorg lämnat honom, och han hade sjunkit
in i en frid utan gränser.
Det var det som hänt honom, och därför stod
han nu här och stirrade på månen med tårfyllda
ögon utan att kunna besluta sig för att gå vidare
och öppna Kiss Nilssons port.
En sådan känsla av frid finner man väl bara vid
sidan av en god människa. Den är svår att beskriva.
Den fyller ens hjärta och tvättar smutsen från dess
väggar. Den stannar en sekund tidens gång, så att
man känner sig sakta gunga hän på ett vitt och
mjukt moln. Solen öppnar sitt stora öga och sänder
ned varma ljusa strålar som man badar i. Då är
lätt att andas. Man är själv god och vet inte, hur
man blivit det. Man förstår att det måste finnas en
Gud, en mycket vis och mycket gammal Gud, som
sträcker ut sina åldriga händer och håller det lilla
jordklotet i dem, så att det vilar i händernas vida
skål, ja vilar i dem som en fågelunge med oroligt
pickande hjärta. Och Gud slungar inte jordklotet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
