Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oh E
ifrån sig, kramar det inte heller hårt. Han är så
varsam, så aktsam. Gode Gud, låt oss så få vila i
dina händer och känna överjordisk trygghet!
Hade han bett? Ja, han hade kanske bett en liten
barnslig bön där vid sin mors säng. Redan hade han
glömt bönens ordalydelse. Redan hade friden flytt
ifrån honom. Kanske Gud ändå tappat jordklotet?
Gusten gick med sin vaggande tunga gång fram
till Kiss Nilssons port. När han öppnade den, fick
han ett slag över ansiktet, så att hans näsa sprang
1 blod. Någon slog honom ännu en gång, nu mittför
bröstet, så att han ramlade omkull i förstugan med
ett snörvlande och idiotiskt stönande. Det blev
skumt för hans ögon. En ung flottist lutade sig över
honom. Hans ansikte var blekt av vrede och avsky.
— Där fick du, mumlade han. Tack för sist!
Tyst öppnade flottisten därefter porten och för-
svann ut på gatan.
Kiss, som en stund senare gläntade på sin dörr,
hörde ett besynnerligt ljud nerifrån förstugan på
nedre botten. Han tände ett stearinljus och blev stå-
ende tveksam.
Skulle han gå ned och se efter vad det var? Kiss
var ingalunda någon modig ung man. Han var rädd
att han skulle råka illa ut. Men då en för honom
välkänd svordom trängde upp, förstod han att det
måste vara hans vän greven.
Då kilade Kiss nedför trapporna. Han såg en
mörk kropp ligga på stengolvet, men i detsamma
slocknade ljuset. Han fick treva i sina fickor efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
