Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
nätter med sin vän just i det här rummet. Men då
hade greven varit frisk och sprudlande av småtrevlig,
spinnande lustighet och gemytligt tokiga infall. Kiss
avskydde sjuka människor. De voro till ingen nytta.
Man kunde inte ha ett dugg roligt med dem. Och så
påminde de en om något så obehagligt som döden.
Kiss sjönk ned i en länstol långt borta från
schäslongen. Han hade blivit yr i huvudet av den
starka drycken. För hans ögon förstorades det
oformliga paketet där borta bland sidenkuddarna,
svällde fantastiskt, fick flera blodiga och svullna
näsor, och snarkningarna som nu stöttes ut genom
grevens öppna sneda mun, bleyo för Kiss Nilssons
öron till en rasande ångmaskins dunk. Det låg som
en tyngd över hans hjässa. Han tyckte att hans
gamle frikostige vän och gynnare greven med ens
fanns överallt i rummet. Nu red han över hans
knän, borrande klackarna, som hade sporrar, in i
Kiss Nilssons kött. Och till sist tyckte Kiss, där han
satt halvblundande och svettig om pannan, att greven
förvandlades till Gud Amor själv. Men icke den
knubbiga änglalike pilten Amor med en skalk i
ögat, utan en fet medelålders man förvriden av en
sorgsen bitter lusta efter ungt gossekött och spens-
liga lemmar, efter den Böljeskumborna i ynglinga-
gestalt. Genast kom flottisten in, gjorde honnör och
ställningssteg. Och då skrek lille Kiss till i sin halv-
slummer och fann att Elias Vanselin med runda för-
vånade porslinsögon såg på honom från en spegelhylla,
Så somnade han äntligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
